fredag 31 december 2010

Nyårsinlägg om sommaren

Önskar ett gott nytt år med att bjuda på det första inlägget jag skrev i somras, den 17 augusti när pappaledigheten började. Vi hörs 2011.

Dag 1




















Så har pappaledigheten börjat. Nästan sex månader med dotter och vår nye lillebrorsa.

Min ambition med den här bloggen är att den ska handla om hur jag, på kvällarna, gör ett försök att lära mig skriva egen musik som handlar om pappaledigheten, familj och våra barn. Med andra ord så vill jag hemskt gärna att detta blir en blogg om musik mer än min pappaledighet. Jag får för mig att det också är mer intressant att lyssna till. Nu börjar vi. Dag 1.

tisdag 28 december 2010

Skärpning Fredrik

Jag kände att det varit lite för mycket snack om försäljningssiffror, intervjuer och artiklar. Det här handlar ju ändå om musik i grund och botten. Har tänkt hela dagen på gårdagens inlägg där jag visade er en text bara. Nej, tänkte jag, det är för dåligt Freddan. Så kan du inte hålla på. Vem tusan är intresserad av några textrader?! Skärpning. Så här är den snabbt källarinspelade "Superman" som jag pratade om igår. Det bidde bara en vers och en refräng för något måste vi spara till februari. Och eftersom fru Toreskog är bortrest får ni stå ut med mina falsettstämmor.



Och tänk nu på att när vi väl ses på Konserthuset så är det med stor sannolikhet ett härligt gott band som står bredvid mig.

måndag 27 december 2010

Hur sover Stålmannen?

Elliot är 10 månader nu och hans sömn är ett spännande kapitel. Vissa dagar finner jag logik i hur han sover. Vaknar klockan sju, sover ett förmiddagspass vid halvtio, en efterlunchvila runt klockan två och sen sova för natten vid åtta, halvnio. Ja, och sen vakna en gång på natten och vara hungrig. Men andra dagar fattar jag ingenting. Ingenting. Vissa dagar sover han knappt något på dagen. Förmiddagspasset hoppar han över, efterlunchvila blir en fem minutare och så somnar han halvtio på kvällen. Sådana dagar sover ju jag mer än vad han gör!? Någon som känner igen sig? Please. Värsta Stålmannen takterna tycker jag.

Jag har skrivit en refräng om detta.

You're the man you're Superman
Come on baby hold my hand
Please just go to sleep tonight
Or else I'll give you kryptonite

Ooh, your daddy needs to sleep
But ooh, all you do is eat
Cause you're the man, your Superman




















Det finns toner till men det finns en risk att ni först får höra de på Konserthuset den 8 februari. Måste hinna sova lite också.

Mitt i musiken

På dagen före dopparedagen gjorde SR P2 en intervju med mig för programmet Mitt i musiken. Jag tyckte det var en svår intervju då jag upplevde att jag blev lite mer ifrågasatt än vad jag blivit tidigare. Vi satt i deras studio och jag fick börja med att själv berätta vad som hänt sedan det första blogginlägget den 17 augusti. När jag berättat allt från de första stapplande låtskrivarstegen till mina egna regler om att bara använda kvällstid och till den otroliga känslan av att faktiskt få spela låten om sonen, i TV så ställde journalisten frågor.

Frågorna rörde sig en hel del kring vilken galen och tokig idé detta är. Men jag fick också frågor kring om jag förstod att många utbildade musiker kämpar ett helt liv för att få stå på Konserthusets scen. Jag tyckte om frågorna och det var ett bra snack vi hade men jag blev också lite orolig kring hur programmet kommer välja att berätta om alltihop. Jag är extremt ödmjuk inför att ställa mig på den där scenen och har den största respekt för alla som har den som sin arbetsplats. Samtidigt så är jag väldigt stolt över att faktiskt ha kommit så här långt med min egen musik och mitt eget komponerande. Att jag sen väljer Konserthuset som scen handlar om att testa gränser, att se om det är möjligt, i kombination med att försöka samla in så mycket pengar som möjligt till Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus.Valet av välja en så fin och alldeles för stor lokal skapar uppmärksamhet och genom uppmärksamheten skapas möjligheten att samla in 100 000 kr.




















Kände att jag behövde berätta om den känslan lite helt enkelt. Och visa en fin bild på en greppbräda. Lite oklart än så länge när intervjun sänds men eventuellt nu under mellandagarna.

torsdag 23 december 2010

Vad händer egentligen den 8 februari?

Kan man ju verkligen undra dagen innan julafton...  Nja, skämt åsido. Jag har fått den frågan rätt mycket den senaste veckan. Vad ska du göra Fredrik? Ska du spela dina fem låtar och sen, vadå? Fem låtar, det tar med lite snack inte ens en halvtimme? Ska du stå där själv med en gitarr, helt själv i ett stort Konserthus? Hur har du tänkt, hur? Många bra och relevanta frågor som nu kräver svar. Eller hur?

Jag har skrivit åtta låtar. Men det har inte funnits tid att gå ner i källaren och spela in. Jag har på kvällarna och när sonen sovit på dagarna prioriterat att försöka boka Konserthuset och att sen försöka berätta om alltihop. Med andra ord så utlovas åtta egna låtar om barnen och om min pappaledighet. Men det kan bli så att ni helt enkelt får höra de i stora salen första gången.

Sen frågan om jag ska stå där ensam med gitarren. Nej, det ska jag inte. Min fru kommer stå där också och ha hand om alla goa backing vocals. Men det är fortfarande lite lite. Jepp. Jag håller på att fråga ett antal olika mer etablerade musiker om de vill hjälpa mig. Inget klart än men tanken är att ni får höra de åtta låtarna med ett helt band. Hur stort det är det vågar jag inte lova dock.

Men sen då? Åtta låtar, det är max 45 minuter. Max. Oavsett om det finns ett helt band eller inte. Också bra och relevant fråga. Svaret på den är att jag skulle vilja ha en gästartist också. Någon som är etablerad. God jul igen.

onsdag 22 december 2010

Är det möjligt?

Nu är det en vecka sedan allt blev klart med Konserthuset 8 februari. Så hur går det då? Är det verkligen möjligt att fylla alla 1247 platser? Jo men hittills känns det helt otroligt. Jag är glad och väldigt tacksam för att så många hjälper till. Både genom att köpa biljetter och att skriva och berätta om hela grejen. På nätet naturligtvis men också IRL. Igår berättade mamma, att pappa hade stått i ICA Maxi och berättat för kassörskan och hela kön. Kön stannade upp men det hindrade inte farsan från att berätta klart. Twitter fast på riktigt ungefär. Ungefär.

Så här många har bokat just nu.


















De svarta plupparna är bokade. Totalt är det nu efter dryga veckan 303 bokade av 1247 (24,2%). Med andra ord 30 000 kr till Drottning Silvias Barn- och ungdkomssjukhus! Och idag har jag fått berättat för mig att det är tre olika företag som börjat köpa biljetter till sina anställda och kunder. Ja, det kanske inte är omöjligt detta.

Igår la jag upp en bild på facebook på ett tomt Konserthus, där alla stolar är röda, och föreslog att man kunde tagga sin plats. Så alla vet vilka alla andra det är som kommer, och vem man sitter bredvid. Gör gärna det du också om du vill fortsätta hjälpa till att sprida budskapet. Här är den.

(Ang bilden ovan så är de tre raderna längst ner med svarta pluppar plats för mixerbord och de två främsta raderna är inte bokade även fast de visar det. Det är tydligen lite sämre sikt där och då säljs de bara på Konserthusets biljettkontor. Men nu när jag skriver detta så inser jag att det kanske inte är 1247 platser med tanke på mixerbordet... hm, måste kolla det.)

Eftermusiken

Jag började fundera på det där med att hjälpa varandra. Att hjälpa Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus, att hjälpa Musikhjälpen, att hjälpa mig med att försöka fylla alla 1247 platserna. Jag började skriva en lista på alla personer som hjälpt mig hittills. Personer som hjälpt till med allt från att bjuda in folk, skriva om projektet, bokat Konserthuset, pushat mig till att våga, uppmuntrat osv. Det blev snabbt några sidor. Listan började snabbt att kännas som eftertexterna till en film. Ni vet, det fortsätter och fortsätter och varenda gång tänker man "shit vad mycket människor som varit med och gjort filmen jag just sett". Så om ni kommer den 8 februari får ni vara beredda på att eftermusiken så blir det en lång varm lista med personer som hjälpt till.




















God jul också.

måndag 20 december 2010

Världens bästa julklappsrim

Jag tycker att en biljett till Konserthuset den 8 februari är en strålande julklapp. Jag är inte särskilt objektiv naturligtvis men lyssna. Den är billig, nästan allt går till barn som är sjuka, det är en upplevelse, man får gå till ett Konserthus, man hjälper till att göra det omöjliga möjligt och man får titta och lyssna på en nervös men väldigt glad pappa som spelar låtar ni aldrig hört. Det är en strålande julklapp!

Men en strålande julklapp behöver också strålande rim. Hur många är inte jularna då jag köpt en kanonpresent till frun, mamma, pappa eller brorsan och precis när den överräcks så har jag önskat att jag satt mig ner i fem minuter och skrivit ner något bra. Vi säger det varje år. Suck. Julklappsrimmet är ju pricken över i:et! Håller ni inte med? 

Men vem kan skriva strålande rim? Inte jag i alla fall. Men några av Sveriges bästa copywriters kan det, tänkte jag. Så i helgen twittrade jag ut en fråga till några vänner och bekanta som jobbar som copywriters och kreatörer på reklambyråer och jag fick massa strålande förslag. Och eftersom världens bästa reklam görs i Sverige så borde nedanstående rim vara världens bästa julklappsrim. Så här kommer allihop. Hoppas ni får användning av någon av dem. Eller så kanske du vill ge förslag på egna? Skriv en kommentar här nedan i så fall så kan jag publicera de sen om ni vill. Och boka biljetter gör du genom att klicka här.

Lisa Stoopendahl - The Compadres
När du nu svalt en stor bit rimmad skinka
Får du möjlighet att höra Fredrik plinka
Killen är visserligen ingen Thåström
Han vill mer än så – han äger en dröm
På köpet gör vi lite gott, du och jag
Vi hjälper den som är liten, sjuk och svag

Patrik Spång - Cordovan
En ensam man med mustasch och sex strängar,
närde en dröm att samla in en massa pengar.
Han nattade sin son Elliot, och började klinka på gitarren så smått.
Han spelade och skrev och skapade ett mediadrev.
Den 8:e februari tänds ljuset. 
Både på konserthusets scen och i barnens ögon på sjukhuset. 

CP+B Europe
Om man ska turista
I vårt vackra Göteborg
Vad ska man då bevista?
Avenyn eller Frölunda Torg?
Ett glas på Sjuans Krog?
Äh, allt det där är löjligt
En kväll med Fredrik Toreskog
Är det enda som är möjligt
               *
Det finns en kille i stan
Vars unga hjärta ömmar
För gitarrer och barn
Och annorlunda drömmar
De senare kan summeras
I denna papperslapp
Som med andra dito adderas
Och blir de krassliga barnens klapp
              *
Unge herr Toreskog har många strängar på sin lyra
En av dem utgör en beundransvärd dröm
Med denna klapp du lugnt stegen mot Konserthuset kan styra
För att hans senaste projekt ge beröm

Håkan Aludd* - Sunny side up
Här av mig du får, en saga om att allting går!
God jul

Magnus Jakobsson - DDB Sthlm
Detta har inget med dig att göra.
Det är inget du vill ha.
Det är inget du vill höra.
Men det kan beröra…
…Och förhoppningsvis ett barns sjukdom förgöra.
God Jul till ditt öra.

Anders Hegerfors - F&B
Du ska gå och lyssna till karl’n,
på Konserthuset – Stora salen.
För när inträdet går till barn,
då får du ta att sångar’n är galen.

Christian Nilsson** - Fastfoodlovers
Jag har köpt nåt till din din stjärt,
en egen plats på en konsert
En afton med musik och bus.
Och du, du bygger också barnsjukhus

Ulrika Good - GOSS
Det var den här killen som blev ledig för att vara pappa
Och som bestämde att han inte på kvällen skulle slappa
Nej, han skulle låtar komponera
Och sedan dem distribuera
I radio och teve han skulle dem gala
Och spela alla tonerna som finns i en skala
Så nu ska du och jag oss bege
Till en stor lokal för att bese
Hur långt man kan komma om man inte är bitter
Samt vet hur man hanterar båd media, bloggar och Twitter

Gunnar Skarland* - GOSS
Denna klapp ser ut att följa normen,
kuvertet är platt och lite böjligt.
Men låt dig inte luras av formen,
innehållet visar att allt är möjligt.

Sverker Toreskog***
Så vad gör jag som far till den kille
Som normalt på reklam har fått dille …
När han plötsligt i pappa rollen
Totalt verkar tappa kollen
På vad som verkar möjligt att klara
Under några månader bara

Gå ut hårt och accelerera
Då klarar du mera och mera
Stanna ej upp för ett tillfälligt hinder
Gå runt det - en ny väg förbinder

Förbinder till nya vägar
Vägar som du nu har funnit
Problemen, ja dom har försvunnit
Och den glädje och inspiration
Som du gett även min generation
Visar oss alla vägar att vandra
För att hjälpa barn, sjuka och varandra

Andreas Johansson - Valentin & Byhr
Du ska få en trevlig kväll på Avenyn
Ett bevis på att gränsen finns först i skyn
Då ska du hjälpa en man med hans idé
Den, att vi alla tillsammans kan ge
Till barn, en framtid mer rik
Snacka om ljuv musik

Therese Olofsson - Vinter
Julen handlar om att giva
å på köpet skapa en diva
Pengarna från klappen går till barn
men storhetsvansinnet behåller karln
                *
Det började som en dröm
Skavlans redaktion sa: glöm
Med de glömde folkets makt
Och nu blir du en del av denna akt




















Stort tack till alla för att ni tog er tid! God jul.

* Håkan och Gunnar är Art Directors men nog så bra på detta som övriga snälla copywriter 
** Christian driver bloggen fastfoodlovers.blogspot.com och är med andra ord en kreativ människa
*** Sverker är pappa och hans rim är bra men kan bli svårt för er att använda, eller? :)

söndag 19 december 2010

Om Musikhjälpen, en glöggfest och om att våga

Musikhjälpen har väl inte gått någon förbi? Sveriges Radios stora insamling till arbetet mot handel med utsatta barn. Ett litet glashus på ett torg i Malmö där man stängt in det tre härliga programledarna Martina Thun,  Nour El Refai och Jason Diakité.  De direktsänder 24 timmar om dygnet i en hel vecka och samlar in pengar genom att vi lyssnare önskar låtar samt att företag gör donationer. De sju dygnen är avslutades ikväll och de lyckades samla in över 12 miljoner. Helt otroligt!

Jag har följt sändningarna på radio och via twitter hela veckan. Jag är själv ganska ny på twitter (kom igång ordentligt strax innan uppträdandet i Go' kväll) men sändningarna på radio blev oändligt mycket mer spännande när jag också fick reda på vad som hände bakom kulisserna via Musikhjälpens twitterkonto. När artisten Petter började hjälpa till via sitt twitterkonto blev jag enormt glad och imponerad. Att han tog sin ökade popularitet från Så mycket bättre och ville hjälpa till var riktigt inspirerande. Petter har nog ett nätverk av guds nåde men insåg säkert också att om han ringer till en företagsledare eller VD så kan han snabbt samla in mycket pengar. Petter kallade sin hjälpande insamling för "Step your VD game up" och samlade in över 100 000 kr på en dag!

Igår eftermiddag var jag hos en kompis och vi försökte spela in en lite roligare version av Baby Blue, låten om min dotter. På väg hem i bilen, vid ett rödljus, twittrade Petter ut detta.








När jag läste det visste jag att jag måste svara. Men fy faan vad nervös jag blev. Skicka ett meddelande till Petter. Hallå!? Jag har lyssnat så mycket på honom sen hans första platta. Mina barndomskompisar och jag har de bästa av minnen till en massa av hans låtar. Jag tänker på Vinden har vänt varenda härliga gång jag får ta en kopp kaffe och en whisky ("Göra rätt, köra fett, dricka whiskey med maltetikett"). Ja, ni förstår läget. Eller hur?

Ok, jag sitter i bilen vid rödljuset och skriver mitt tweet. Raderar det. Skriver det. Raderar det. Skriver det. Och sen skickar jag.







Tre minuter senare är jag hemma och säger till min fru, "du, jag har sagt till Petter och Musikhjälpen att jag kan hjälpa till lite". Och min frus svar är så skönt, "härligt, kör på!" Till råga på allt så ska vi iväg till en glöggfest hos grannarna, vi är redan sena dit. Vi tar barnen och kilar över. Jag har nog en puls nu som är allt annat än sund. Då följer de här meddelandena i snabb takt.
















På väg till glöggfesten och inne på glöggfesten (Oh, vilken dålig gäst jag var) ringer jag farsan och mina bröder, sms:ar tio kompisar och bekanta och skickar iväg fem mail. Alla med samma budskap om att nu ska jag hjälpa Petter att samla in pengar till Musikhjälpen... Alla mottagarna av det budskapet måste trott att nu har Fredrik tappat det.

Vi lämnade grannarnas trevliga glöggfest ganska snabbt. Barnen var hungriga och klockan närmade sig halv sex. Maten till barnen löste sig bra och tack vare min goa fru och Bolibompa kunde jag sätta mig med telefonen och datorn och börja. Och herregud vad människor ville hjälpa till! "Jag har en lista på VD:s, kan jag maila de till dig?", "Jag har messat de jag känner", "Säg till om du behöver hjälp", "Ta kontakt med företag det-och-det, eller det kanske?", "Vad kan jag göra för att hjälpa dig!?" osv osv.

Från VD-listor och andra tips jag fick mailade jag ut det brev som Petter gett mig och samtidigt ringde jag och störde några av de kunder jag vanligtvis jobbar med. Också en rolig situation att kunderna inte hört av mig på ett halvår eftersom jag varit pappaledig. Och så ringer jag en lördagkväll och ber om pengar och berättar att jag hjälper Petter.  Öh, vem? Jo, du vet Petter, artisten?  Jag sa på twitter att jag kunde hjälpa till och nu så gör jag det... Du menar Petter från Så mycket bättre?! Japp Petter från Så mycket bättre... Ja, det måste låtit lite komiskt.

Kvällen rullade på i ett otroligt tempo men runt 22.30 lugnade det ner sig. Då kunde jag inte göra så mycket mer. Det roliga är att från de maillistor till VD:s jag fick så har jag inte fått några svar. Inte konstigt egentligen då vi pratar om lördagkväll. Men med andra kommer en hel del av Sveriges företagsledare imorgon gå till jobbet och mötas av ett mail från hellobrother-Fredrik där jag förklarar att jag försöker hjälpa Petter att samla in till Musikhjälpen. Komiskt det också. Petters totala insamling slutar troligen på närmare 800 000 kr(?!), varav mina samtal kanske resulterade i 20 000 kr, nånstans där. Helt fantastiskt härligt!

Varför svarade jag på Petters fråga om hjälp? Varför inte? Ett lite ohyfsat besök på grannarnas glöggfest och en lördagskväll framför datorn istället för tv:n är vad det kostade mig. Men nervös var jag, det ska alla veta. Hela kvällen och hela natten. Jag ville ju att det skulle bli bra.

Och jäklar vad roligt det var att försöka hjälpa till och samtidigt känna att det var så många andra som ville hjälpa också. Det var definitiv värt ett ohyfsat besök på glöggfest. Så tack till Musikhjälpen, alla fantastiska människor på Twitter och Petter för ERT enorma jobb med #stepyourvdgameup!






Om ni inte har ett twitterkonto ännu så tycker jag ni ska läsa den här artikeln skriven av Sofia Mirjamsdotter för den härliga sajten 365 saker. Här hittar ni mig. 

torsdag 16 december 2010

Var är scenen?

Jag pratade med en kompis idag och han frågade hur det kändes nu när allt är igång. Jag svarade att det pendlar mellan att jag är extremt fokuserad på att försöka fylla alla platserna men så helt plötsligt känns det som att jag faller fritt, ni vet så där man kan göra precis innan man somnar? Att jag helt plötsligt förstår det galna i hela den här härliga grejen. Och om vi ändå pratar om det där med att pendla mellan känslor så undrar jag om Konserthusets karta över Stora salen är lite oklar kring var själva scenen är.


Idag har bokningen varit igång i nästan två dygn och det närmar sig 100 bokade. Det känns ganska bra tror jag. Med andra ord har vi snart passerat 10 000 kr till Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus. Härligt! Men är det inte lite konstigt med att någon bokat de sista raderna i mitten?

tisdag 14 december 2010

Det är möjligt, att boka!

Nu går det att boka biljetter till Konserthuset den 8 februari, kl. 19.30! Klicka här för att komma till Konserthusets bokningssida. Priset är 125 kr för vuxen och 65 kr för barn. Konserthuset tar 25 kr per biljett men i övrigt går 100% till Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus. Om vi tillsammans fyller de 1274 platserna kan vi samla in 100 000 kr! Jag hoppas att ni vill vara med. Kanske kan det fungera som en julklapp, istället för några trisslotter?  Här är en film som beskriver vad som hänt hittills.

Hur fyller man Konserthusets 1247 platser utan en reklambudget?

Jag fick frågan igår. Hur har du tänkt att på mindre än 60 dagar få 1247 personer att köpa en biljett och gå och lyssna på en person som inte är känd och som ska spela låtar som de inte hört? Jag svarade "Med hjälp av facebook och twitter." Herregud, hoppas jag har rätt.

måndag 13 december 2010

Härlanda

Jag bor i Östra Göteborg, i Björkekärr. Vi har en väldigt gullig liten lokal tidning som heter Härlanda Posten. Idag fanns den här artikeln med. Helt otroligt.

torsdag 9 december 2010

Den 8 februari hoppas jag på 1247 kompisar

Den 8 februari kommer jag stå på scenen i Konserthusets stora sal och spela låtarna om våra barn. Allt överskott kommer gå till Drottning Silvias Barnsjukhus och målet är att lyckas samla in 100 000 kr. Förstår ni?! Det gick vägen! Det blir av! En av barnsjukhusets största sponsorer är sedan tidigare Stena Line och de har lovat att gå in som garant för kostnaderna (läs lokalhyra). På måndag träffar jag Konserthuset och skriver kontrakt och under onsdagen tror jag att biljettförsäljningen drar igång. Biljettpris på 100 kr känns rimligt, håller ni med?

Om det gick att boka Konserthuset måste det väl gå att fylla det? Det kan gå.



Här är facebookgruppen som nu närmar sig 300 intresserade. Jag försöker uppdatera löpande där så om du är intresserad, gå med. Tack.

måndag 6 december 2010

Håll tummarna

Ikväll ska jag vara med på något som kallas Pecha Kucha. Det är japanska och betyder ljudet av konversation. Lite mer förtydligat handlar det om ett kreativt presentationsevent där varje talare (12 st ikväll) har med sig 20 bilder som visas i 20 sekunder vardera. Jag ska berätta om hur allt detta startade den 17 augusti och hur resan sett ut sen dess. Håll tummarna för att det går bra. Och kom gärna dit. Det startar kl. 19.30, är gratis och du behöver inte anmäla dig. Plats: Park Lane i Göteborg.

lördag 4 december 2010

Två, tre och fyran

Två härliga grejer idag! Först tre sköna frågor i morgontidningen man alltid läser och ikväll favoritmusikprogrammet, Så mycket bättre på Fyran. Summa summarum, 100 procent!

fredag 3 december 2010

Drottning Silvias Barnsjukhus

I veckan har jag varit på Drottning Silvias Barnsjukhus och träffat deras insamlingsansvarig Tomas Gedda. Ett jättebra möte utifrån att de är positiva till idéen men också ett viktigt möte då man helt plötsligt möter barn och föräldrar som är i en tuff situation. Jag har bestämt mig för att om jag lyckas få till Konserthuset (att få löst den ekonomiska ekvationen med den stora lokalhyran) så vill jag att allt överskott ska gå till dem.  Drottning Silvias Barnsjukhus alltså, inte Konserthuset. Vår dotter (och jag själv) är född på Östra Sjukhuset och vi bor också nära. Insamlingsstiftelsen jobbar med att skapa en trevligare miljö för barnen. Och med det menas lekparker, clowner och till och med en musikstudio.

Att försöka boka ett Konserthus som privatperson är en rätt komplex historia. Att få det att ekonomiskt fungera utan att riskera den lilla pappapenning man nu lever på är rätt lurigt. Vi pratar om ca 50 000 kr för att hyra Konserthuset en vardag. Konserthuset kan inte själva bistå med ekonomisk hjälp då deras regelverk sätter stopp för att använda kommunala medel till välgörande ändamål. Med andra ord måste jag försöka hitta andra sätt att få detta att gå ihop. Om ni vill hjälpa till så är ett sätt ni går med  i facebookgruppen så jag kan få en uppfattning om hur stort intresset är och kanske också vilket biljettpris man måste ta ut.

Just nu hamnar musiken lite långt bort i bloggen. Håll ut. Jag ägnar nu all ledig tid åt att försöka få till konserten och lovar att så fort det är klart kommer det mer låtar.

Här är artikeln från dagens Metro. En sådan rubrik ger mig ännu mer vilja att få detta att fungera.


Här kan man ladda ner artikeln.

måndag 29 november 2010

Far och son

Vår lille son är extremt målinriktad och envis. Han känns just nu väldigt orädd och som att han har lite svårt att se sina egna begränsningar. En trappa, kanon. Inga problem, jag är nio månader och en trappa är helt min grej. Har ingen aning hur den funkar, hur lång den är, vad som väntar när jag kommer fram. Men det känns kul, so let's go! Lite samma känsla som att någon pappaledig snubbe skulle få för sig att fylla ett Konserthus.

torsdag 25 november 2010

Föräldrar & Barn

Oj, kolla här! Roligt. De valde att använda bilden från det här inlägget. Så nu är jag publicerad fotograf också. Ser man på. Den bilden tog jag själv med handen som inte höll Elliot. Också roligt.

onsdag 24 november 2010

Om kafferaster och samarbeten

I veckan har jag varit i kontakt med både Konserthuset och Lorensbergsteatern och diskuterat hur ett sådant här roligt mål skulle kunna uppfyllas. Jag vill gärna få till ett samarbete som resulterar i att biljettintäkter kan gå till något bra som Rädda Barnen eller Göteborgs Räddningsmission men samarbetet måste också konstrueras så inte jag behöver använda tre månaders föräldrapenning om det "bara" kommer 100 personer. Jag är, som ni hör, inte riktigt klar med detta ännu men hoppas kunna presentera en plats och ett datum inom någon vecka.


Men det jag tänkte presentera redan idag är en text om kafferaster. En text innan musik, det är ju premiär för det tillvägagångssättet här! Kommer ni ihåg det här lilla oklara alstret? Nu har jag färdiga verser också men jag har inte (p g a se ovan, och kanske på texten nedan också) hunnit spela in låten ännu. Ni får än så länge gissa melodin med andra ord. Eller komma på en egen? Samarbete.

Vers:
I got so much to do
And so little time to do it
The day is long
Long, long, long, long gone

Bridge:
So I need it now
It's all I want
It's a human right
And I don't wanna fight

Refräng:
I need my Coffebreak
Black no sugar
Coffebreak
Black straight up
Coffebreak, Coffebreak

Vers:
So when I wake up tomorrow
I'm gonna change my working day
Gonna break it up in pieces
So this beverage has more to say

Bridge:
So I need it now
It's all I want
It's a human right
And I don't wanna fight

Refräng:
I need my Coffebreak
Black no sugar
Coffebreak
Black straight up
Coffebreak, Coffebreak

söndag 21 november 2010

Har startat en grupp

Programledaren Hasse Anderssons reaktion på min tanke om att fylla Konserthuset var "e du go elle?!" Så nu är jag go Hasse, och startar en facebook-grupp som har som mål att fylla Konserthuset.  Orealistiskt? Ja, antagligen. Roligt? Ja, definitivt. Klicka här så hittar du gruppen. Hoppas du vill hänga på. Datumet är inte bestämt än men det kommer snart. Tacka ja vetja så löser det sig lite senare.

torsdag 18 november 2010

Minuter

Kl. 09.30 skulle jag vara ute på Sveriges Radios stora hus ute på Hisingen i Göteborg. Sköna programledaren Hasse Andersson och jag hade pratat om det på telefon i förra veckan. För säkerhetsskull skickade jag ett mail igår kväll och berättade att jag såg fram emot att få vara med och att jag kommer kl. 09.15 som vi ju bestämt på telefon. En god kvart innan allt ska börja.

Morgonen rullade på och vi byter blöjor, äter frukost, ritar, tar fram tågbanan och klockan 08.45 så satte jag mig i bilen. Lämningen tog min fina fru hand om idag. Precis när jag kört runt hörnet så ringer telefonen. Det är Hasse. - Fredrik, jag såg ditt mail nu. Men vi måste ändra, du måste vara här kl. 09.00. Det är en annan grej vi kör 09.30 så du får snabba dig på nu! Från att vara relativt lugn och känna att jag hade koll på läget så ändras allt. 15 minuter ut till Hisingen i rusningstrafik är tufft. På de 15 minuterna hann jag twittra kort om ändringen och göra en statusuppdatering på facebook. Ringde mina föräldrar och sms:ade svärföräldrarna. Och så var jag framme någon minut i nio. Programmet skulle tydligen börja 09.07 (efter Nyheterna).

Jag sprang in och möttes av Hasse som förklarade att studion som vi skulle använda var sönder. Men shit vilken cool cat han var. Vilken rutin. Han skrattade och skojade och sa "häng med här nu, vi springer bort till en annan studio". När vi sprang i ringlande trappor och långa korridorer hann han fråga om jag ville ha kaffe, vart jag bodde, om min fru hette Malin, hur många barn det var, vad de hette och vilka artister jag gillade. Allt med ett leende på läpparna. Och jag insåg att det var bara att slappna av och hänga med.

När vi slutligen kom in i den nya studion var kl. 09.04, tre minuter till sändningsstart alltså. Då säger Hasse att det inte finns några mickar att micka upp gitarr och sång med. Men det går nog bra om vi tar det här headsetet och lägger här framför gitarren, tror du inte det Fredrik, säger han med den gladaste stämman hittills. Det blir ju inget reverb eller nåt men det löser sig nog, fortsätter han. Två minuter till sändning nu. Jag kan ju inte annat än att skratta och fortsätta slappna av.

Hasse har i vårt telefonsamtal för en vecka sedan sagt att jag ska ta med mig en låt på skiva och så kan jag spela en live. Perfekt, fantastiskt och helt otroligt att få den inspelade versionen spelad i radio. Jag ger honom skivan, en (1!?) minut till sändning nu. Han testar skivan. Den funkar inte! Suck. När ska det ta slut det här? Grrr. Hasse tar upp telefonen och ringer ett samtal till någon som kanske kan fixa. Så när vinjetten går igång kl. 09.07 står han med telefonen vid örat och precis när han börjar prata lägger han på. Skit, hinner jag tänka. Nu blir det ingen inspelad version uppspelad i radio.

Efter att Hasse kort presenterat vad som ska hända i programmet så kör han igång en låt. Sen springer han ut ur studion och kommer tillbaks strax innan låten är slut (jag sitter med andra ord själv i studion när Sheryl Crow sjunger "All I wanna do is have some fun..."). Hasse byter skivspelare och nu funkar den. Pang. Härligt! Hasse hinner säga till mig att det är lugnt, det är skoj när det är så här, det löser sig alltid och nu kör vi. Sen börjar han. Och jag pustar ut när sändningen ska börja. När den ska börja. Lite omvänt men väldigt roligt. Så här lät de följande minuterna.

Hellobrother P4 by hellobrother

onsdag 17 november 2010

P4 torsdag kl. 09.30

Imorgon torsdag har jag fått den fantastiska möjligheten att få komma till P4 Göteborg och vara med i Hasse Anderssons program Radiohuset. I en halvtimme...? När jag fick tag i Hasse i förra veckan så berättade jag kort om låtarna om barnen och att jag försöker lära mig skriva egen musik. Vad kul du får gärna komma hit, sa han. Bara så där. Han verkar riktigt skön Hasse. Han har sagt att jag ska spela en låt live och sen en "från skivan". Haha. Jo men visst, "skivan".

Om man inte bor i Göteborgsområdet (frekvensen är 101,9) tror jag man kan lyssna här. Klicka högst upp till höger på "Lyssna direkt". 09.30 är det sagt att det ska börja.

Jag tänkte spela den här låten live som handlar om vår fyraåriga dotter:



Och den här från den så kallade "skivan".



Jag behöver inte säga att jag är nervös?

måndag 15 november 2010

Ett nytt mål, ett riktigt mål

Målet om att uppträda i TV med egenkomponerad låt var en kul grej som jag aldrig trodde jag skulle uppnå. Men det tokiga målet har gjort att jag verkligen försökt lära mig skriva egna låtar, som var det viktiga. Det tokiga och absurda gjorde att jag vågade.

Nu är det knappt två månader tills jag börjar jobba igen och jag har två låtar kvar att skriva, spela in och visa er här. Jag har de två låtarna klara i huvudet och i gitarren så det handlar om att få lite kvällstid till inspelning. Det borde gå på 14 dagar. Med andra ord vill jag revidera målen och utöka dem. Jag har funderat en hel del på det där och kommit fram till att jag vill att detta blir verkligt, inte bara här, inte bara digitalt, inte bara inspelningar, radio, tv eller youtube. Jag vill försöka spela låtarna live.

Så jag har nu mailat Lorensbergsteatern och Konserthuset i Göteborg och frågat om de är intresserade av att låta en pappaledig projektledare spela sina egna låtar för en publik som jag inte har en aning om hur stor den kan tänkas bli. Faan vad skoj det vore att få göra det på riktigt! Att få träffa alla, att få spela, att få prata. På riktigt! Faan, det borde gå. Faan. Eller hur?

fredag 12 november 2010

Vill ut och dansa

Idag skulle jag vilja bjuda ut frugan och dansa. Eller gå ut och käka en god bit mat och dricka ett gott glas vin åtminstone. Måste fixa det snart. Nästa helg då jäklar! Tills dess bjuds det på denna hellobrother-tolkning av Whitneys goa låt. Trevlig helg. Nästa vecka lovar jag bjuda på fler egna låtar.

onsdag 10 november 2010

Olika skrik

Elliot lärde sig krypa ordentligt i tisdags. Favoritdestinationerna är sladdhögen vid datorn, mamma och gitarren. När han kommer fram till gitarren slår han med sin lilla handflata så hårt han kan på strängarna och så skriker han högt.


Det gjorde jag också (skrek högt) när Hasse Andersson P4 Göteborg ringde och bjöd in mig till hans morgonprogram "Radiohuset", nästa torsdag kl. 09.30-10.00. Han vill att jag ska spela två låtar och så ska vi prata lite också! Rep, rep, rep.

måndag 8 november 2010

När du spelar den låten somnar jag!

Håller på att fila på en ganska lugn låt, kanske den lugnaste hittills. En ballad skulle man kunna kalla det. Idag när jag hämtat dottern på dagis så spelade jag den några gånger för henne medans Barnkanalen stod på. Hon är riktigt bra på att bedöma låtar tycker jag själv. Om hon nynnar med så vet jag att det är bra. Plötsligt utbrast hon från tv-soffan: "Åååh Pappa, sluta spela den där låten nu, jag blir alldeles sömnig och vill gå och lägga mig".


Nu var det ju en ballad jag höll på att fila på, så jag tar hennes kommentar som något positiv och jobbar vidare.

fredag 5 november 2010

Sista inlägget om en Go' kväll

Och här kommer klippet från gårdagens, för mig otroliga, härliga, konstiga, nervösa, overkliga upplevelse, som youtubeklipp.

torsdag 4 november 2010

Så här gick det ikväll i Go'kväll

Oj vilken dag. Så här gick det (start ca 3 minuter in i programmet)

Jag är trött, glad och lycklig. Och lite undrande över vad nästa mål är. Med det får vänta lite. Nu är det helg med barnen.

Ikväll gäller det i Go'kväll

För knappt tre månader sen startade jag den här bloggen. Jag tyckte det skulle vara kul att försöka lära mig skriva låtar. Och roligt att försöka skriva om barnen och pappaledigheten. En grej att lära mig under pappaledigheten istället för att kanske slå ut en vägg eller renovera ett badrum? Det där om att uppträda i TV skrev jag för att skapa lite fokus för mig själv.

Och nu sitter jag på SVT:s TV-hus uppe i Umeå och ska om fem timmar spela Elliot i direktsändning. Farmor hämtar på dagis och frun jobbade halvdag i dag och då kunde Elliot vara med på jobbet. Tack.

Jag är oerhört nervös. Inte så mycket för intervjun utan mer för att spela i direktsändning. När jag repat hemma (vilket har blivit ca 20 gånger varje kväll senaste veckan) låter det kanon. Jag sätter tonerna, spelar rätt och rytmiskt på gitarren och kommer ihåg text och låtstruktur. Nu i direktsändning, med min orutin, är jag rädd att missa. När programledaren Bebbe säger "ok Fredrik, varsågod och kör din låt" så vete tusan vilken version ni kommer få höra. Jag är ganska säker på att det inte blir den versionen jag övat ihjäl mig på iallafall. Så för säkerhetsskull kan ni väl lyssna på denna också?

onsdag 3 november 2010

Elliot - bandversionen

Jag har en jäkligt fin kompis på mitt jobb. Han är inte heller musiker men han gillar musik lika mycket som jag. Skillnaden är att han gillar elektromusik, teknik i största allmänhet, programmering, ljuden, mixningen, editering och det där finliret, mycket mer än jag. Mycket mer!

Jag frågade honom om han ville hjälpa mig att försöka göra en lite större version av Elliot (ja, alltså låten). Jag blev så nyfiken på hur den skulle låta med ett piano, kanske mer trummor, en bas, stråkar, osv. Som jag spelade in den först så är det ju endast akustiska gitarrer, brorsans cajón och min och fruns röster. Det var också spännande att fråga honom då han älskar elektronisk musik över allt annat. Och Elliot, i den första versionen, är nog så långt ifrån den musikstilen man kan komma. Så lite spänd var jag innan jag fick höra. Men nu är den klar och jag är så fantastiskt tacksam, nöjd och imponerad. Hoppas ni gillar också.



(Den jäkla fina kompisen heter Mattias Frendberg och han älskar electromusik så mycket att han ägnar sina helger och nätter åt sitt lilla independent skivbolag Bluevox Records. Ska be honom om att göra en ren electroversion sen också.)

tisdag 2 november 2010

Go' kväll!?

Vet ni? Jag ska få vara med i SVT Go' kväll nu på torsdag 4 november. När jag skriver den meningen känner jag hur hjärtat dubblerar sina slag och händerna skakar till. Det börjar bli löjligt det här, håller ni inte med? Återigen, målet om att spela någon av låtarna i TV var ett tokigt infall á la vad-är-det-mest-absurda-du-kan-tänka-dig. Chansen att det skulle bli av kände jag var lika stor som att Jim Carrey skulle få den där tjejen i Dum och Dummare. Men nu blir det verklighet, på riktigt, i Sveriges Television, torsdag 4 november, någon gång mellan kl. 18.15-19.00.

fredag 29 oktober 2010

Oj

Oj vad roligt med alla kommentarer och alla nya besökare! När jag skrev det första inlägget i augusti så trodde jag nog att jag skulle klara av att få ihop fem låtar om jag kämpade lite. Jag trodde aldrig att målet om TV skulle uppfyllas. Jag tänkte på det mest absurda målet jag kunde komma på och så skrev jag det. Och nu har vi uppträtt i TV (om än på en liten kanal) men jag har INTE skrivit fem låtar om barnen och familjen. Med andra ord ska jag å det snaraste försöka göra verklighet av två låtar till som just nu bara finns i luften. Tills dess är det här ni hittar det jag gjort hittills.

Tänkte också på en fråga jag fick i intervjun i Rivstart. Den om det inte räcker med att vara pappaledig och hur jag hinner med detta. Jag tror att många med mig har sina egna projekt när man är föräldraledig, skillnaden kanske är att jag dokumenterar det i en blogg? Visst är jag inte ensam om ett föräldraledighetsprojekt? Måla om, renovera kök, bygga ut osv osv? Berätta gärna. Sen upplever jag också en tydlig skillnad i att vara föräldraledig med sitt andra barn.

Sen är det så med musik att barnen verkligen är de bästa att bedöma om en truddelutt är bra eller inte. Jag kan direkt se på vår fyraåring om det svänger eller inte och om det är värt för mig att arbeta vidare på. Hon går också runt och kallar Elliot för Elliot O'boy när hon är på riktigt gott humör. Den här lilla idén var hon också riktigt snabb med att sjunga med i. Det glädjer en kaffeälskande pappa.

tisdag 26 oktober 2010

Här är intervjun från radioprogrammet Rivstart

Här är intervjun med efterföljande lajvspelning av "Elliot". Det var fantastiskt roligt och nervöst och vår gemensamma känsla när vi nu ser och lyssnar till låten är att vi kan lite bättre. Vore kul att få visa det någon annanstans. På någon annan kanal. Vi kanske kan se det som att vi nu har repat den i TV en gång? Kanal 10 är ju inte en sån enormt stor kanal? Hoppas fortsättning följer. Idag blir det för övrigt ingen musik. Båda barnen hemma då det inte är något dagis idag (15 timmarsregeln ni vet?).

måndag 25 oktober 2010

Här är låten vi spelade i Rivstart / TV10

Oj. Wow. Herregud. Shit. Öh. Hallå. Va? Puh. Hurra. Ungefär så där känns det nu. Fantastiskt att Morrongänget vågade ta dit oss. Stort tack säger jag. Jag ska försöka få tag i klippet från TV10 men tills dess så finns den inspelade versionen av Elliot. Här är den. Puh.



Och så här lite gulligt bortkomna såg vi ut i deras studio.

fredag 22 oktober 2010

Måndag 25 oktober kl 08.00

Nu på måndag 25 oktober kl. 08.00 kommer jag vara med i Göteborgs bästa och största radiomorgonshow "Rivstart" på Bandit Rock. Nu på måndag 25 oktober kl. 08.00 kommer jag vara med i Göteborgs bästa och största radiomorgonshow "Rivstart" på Bandit Rock. Nu på måndag 25 oktober kl. 08.00 kommer jag vara med i Göteborgs bästa och största radiomorgonshow "Rivstart" på Bandit Rock.

Hallå! Det här är löjligt!? När jag i somras kom fram till att jag ville försöka lära mig skriva låtar, att jag ville ägna mina kvällar åt det istället för att såsa framför tv:n så var målet om att spela i TV mest en kul grej. Ett skämt. Något som jag kunde skratta åt lite. Jag tänkte på vad det mest orealistiska skulle kunna vara och kom fram till att det måste vara att uppträda i TV ("Rivstart" sänds även i TV 10). Ja, och så skrev jag det högst upp i blogghuvudet. Jag trodde aldrig aldrig aldrig att det skulle gå. Jag trodde att jag skulle kanske klara av att skriva några låtar som jag kunde vara stolt över. Som några sköna minnen från tiden som pappaledig. Inte mer, inte en chans.

Ja, så nu är det två dagar kvar tills jag ska dit. Jag var rätt nervös när jag gifte mig, rätt nervös när dottern och sonen kom, rätt nervös när jag sa upp mig en gång utan att ha ett nytt jobb att gå till. Men det vete faan om inte detta tar priset. Spela lajv. Hallå!? Om ni har tummar så håll dem. Please. Nu måste jag, frugan och brorsan repa. Mycket.


Om man inte bor i Göteborg kan man lyssna här tror jag. Om man inte kollar på TV 10.

Babysteps

Han har precis börjat stå och gå lite, dock med hjälp av gåvagnen. Känner igen mig rätt bra.

tisdag 19 oktober 2010

Hur går det egentligen Fredrik?

Den frågan ställer jag mig själv så jag tänkte att någon mer var lite nyfiken på den också. Så här är det. Jag håller på för fullt med att försöka få kontakt med alla tv-program som kan tänkas vara intresserade. Kan tala om att det inte är världens lättaste arbete att hitta rätt person. För det är det hela grejen handlar. Att hitta rätt person och få den personen att ta lite av sin tid. Och sen hålla tummarna för att just den personen tycker detta är intressant och bra. Snart hoppas jag ha lite svar.

Ett litet sidospår också. Jag var på föräldramöte för vår fyraåring ikväll. Vi pratade om samlingen och de berättade att de sjöng namnsången varje morgon. Någon frågade "menar du SAS-reklamen"?

torsdag 14 oktober 2010

Tid

När det var två månader tills Elliot skulle komma så spelade vi in en cover på Cindy Laupers "Time after time". Min fru var med andra ord i sjunde månaden och var väl egentligen inte så där särskilt pigg på att ställa sig framför kameran nere i vår källare. Men det där dumma tog jag ur henne fort. Det komiska med det här klippet är det som brorsan lyckas med 2.47 in i låten. Helt otroligt! Hur kan han?! På den här låten också. Stor komik om ni frågar mig. Återkommer snart med mer info om hur mailandet med tv-programmen har gått. Håll ut. Tills dess, lyssna på fin sång och skratta vid 2.47.

måndag 11 oktober 2010

TV

Det här med att spela i TV innan pappaledigheten är slut... Det känns som att jag måste börja ta tag i det nu. TV-stationernas ledtider är nog rätt långa och jag börjar jobba om 90 dagar. Så det är definitivt dags.

Det hela handlar ju om att få den person som är ansvarig för artistuppträdandena i respektive program att komma hit till bloggen och lyssna på låtarna. Med andra ord har jag ett rätt digert researcharbete att göra. Två frågor måste jag (gärna med er hjälp) besvara:

1. Vilka TV-program kan vara intresserade?
2. Vad heter personen på respektive redaktion som har ansvaret för vem som uppträder?

När jag vet detta är min plan att skriva ett trevligt brev till just de personerna. Och så publicerar jag brevet här, och även deras svar. Några öppna brev i all välmening alltså. Hur låter det?

fredag 8 oktober 2010

Halvlek

Nja, det stämmer inte riktigt att det har gått halva tiden men då det förutom mitt musikintresse finns ett visst sportintresse blir det ändå ett bra ord för att summera lite. Det har gått 51 dagar sen Dag 1 så idag blir det alltså ett summerande inlägg om komponerandet hittills. Glöm inte vad jag lovat. Fem låtar om pappaledigheten, innan 10 januari. Och något om TV, men det tar vi sen. Snart. Hm.

Baby Blue
Den här handlar om vår 4 åriga dotter och att det på något konstigt sätt har blivit så att jag ägnar dagarna åt att springa runt och hämta grejer åt henne. Förstår inte hur det lyckats bli så? Är nöjd med textraden om att hon får hjälpa mig när jag blir gammal, som tack för nu. Enkelt komp med tre ackord. Jag gillar den här väldigt mycket men är lite orolig för att det "händer" för lite i den. Har nog spelat den 500 gånger vilket gör att jag har svårt att avgöra om den behöver något mer. Vill gärna ha feedback från er som inte hört den innan, som lyssnar första gången. Ärlighet varar längst!



Elliot
Om vår nye lille lillebrorsa. Är glad över att jag lyckades med en text där hans namn finns med och jag gillar hooken med o'boy. Från början sjöng jag "Elliot Elliot oh no, Elliot Elliot oh yeah". Men det blev ju bara konstigt. Vadå, oh nej, oh ja??!! Frun gick förbi och sa "kan du inte sjunga o'boy istället?" Då föll allt på plats. I en tidigare version av texten för bridgen sjöng jag "Who will you be, will you be like me?". Men det blev för konstlat, för smart och fyndigt på något sätt. För övertydligt.

Det bästa med den här låten tycker jag är solodelen som startar vid 2.22. Ett gott solo att spela. När frun lyssnade sa hon att låten kändes som en solig sommardag. Kan säga att jag blev rätt glad för det. Sen är hon relativt partisk men jag förtränger det. Min fundering är om låten skulle bli bättre om det fanns ett piano med. Kanske. Vore kul att testa lite andra arrangemang i alla fall.



My Song
Den här är rolig. Den kom till när jag försökte skriva en annan låt. Tror jag gjorde klart den här på 45 minuter. Ett utmärkt exempel på att när känslan är stark och tydlig så kan det gå undan. Samtidigt kan jag inte riktigt känna att den är klar än. Den är som en rolig första idé, som om den saknar en prick över i:et. Men den har ett bra sväng och handlar verkligen om vad jag bestämt mig för. Sen är det kul att Elton John skrev Your song och jag My Song. Elton och jag liksom.



42 shoes
Idén kom från den här bilden. 42 par skor är rätt mycket att ha i hallen, eller hur? Tror det var en lördagsförmiddag när hela familjen skulle iväg och handla. Skor, skor, skor i hela hallen, inga var mina och jag hade gitarren på mig. Pang sa det så sjöng jag "42, 42, 42, 42 shoes". Jag gillar fraseringen och takten i refrängen. Favoritraden är "So in our hall we've got 42 pairs, but when you're going out you ain't got nothing to wear." Även sticket tycker jag om när jag ställer frågan till er som lyssnar om hur många skor ni har hemma. Inspelningen kan bli bättre dock.



Coffee break
Den här refrängen kom fort också. Ni vet hur det är, vissa dagar är det så fullt upp med allt att man inte ens hinner dricka en kopp kaffe. En hemsk känsla. Jag älskar verkligen kaffe och dricker enorma mängder på jobbet. Nu under pappaledigheten lyser kopparna med sin frånvaro. Och den känslan resulterade i en refräng. Håller nu på och sliter mitt hår med en vettig vers. Har försökt massa olika men när jag är så nöjd med refrängen så är jag enormt självkritisk till alla försök till verser. Svårt läge. Behöver kaffe. Hjälp.



Och två små komp
Och så hade vi två små komp som det inte har blivit något av än. Ska ta tag i dessa omedelbums.



torsdag 7 oktober 2010

Magen

I boken jag köpte finns en bild på hur en låt bör vara uppbyggd. Resonemanget handlar om energiflödet i låtar. Att om vi ska vilja lyssna vidare får inte låten vara monoton och energin måste öka. Dynamik med andra ord. 

Det här tycker jag som nybörjare är det svåraste med låtskrivande. Det är detta jag funderar mest på just nu. En melodisnutt, en kort refräng eller ett skönt komp upplever jag att det kommer ganska lätt till mig om jag får koncentrera mig lite. Men att ta det till en färdig låt med ett energiflöde som ökar och har något spännande i sig hela tiden, det är fasiken ett jäkligt hårt arbete. Att lyckas skapa en dynamik och en låt som du som lyssnare gillar första gången du hör den men som du också vill lyssna till fler gånger. 

Det är lurigt det där med att lära sig mer om teorier bakom låtskrivande. Man (jag) får passa sig (mig) så att man inte glömmer magen.

söndag 3 oktober 2010

Elliot

För några veckor sedan skrev jag om den här premiärrefrängen som byggde på vår sons namn, Elliot. Nu är det dags för premiären av hela låten. Min fundering som resulterat i den här låten handlar om dubbla känslor. En känsla handlar om att jag just nu, varje dag, vecka och månad får uppleva hans utveckling som ju går otroligt fort. Den andra känslan och funderingen handlar om vad här kommer kommer bli för en liten kille. Och naturligtvis hur de här båda sakerna hänger ihop. Det som vi upplever idag, hur påverkar det vem han blir sen? Ja, så ser min pappalediga hjärna ut just nu. Och så här låter låten.



Frugan på stämningsfull stämma och bror på Cajón. Naturligtvis.

torsdag 30 september 2010

Sham-a-ling-dong-ding

När familj, vänner och bekanta lyssnat på det jag försöker skriva upplever jag det som att man i första hand kommenterar melodi och hur det låter. Text och vad låten handlar om kommer senare. Men när jag försöker skriva en låt så är det just det som jag får jobba hårdast med. Hur mycket lyssnar vi egentligen på texten och budskapet i låten? Den här visade brorsan mig precis. Ett underbart exempel på att texten betyder något. Vad tycker ni?

tisdag 28 september 2010

En målande beskrivning av dagen


Som bilden visar har jag, dottern och sonen promenerat i solen idag. Ingen musik. Än.

söndag 26 september 2010

Jag har 42 par skor i hallen

För ett tag sen skrev jag det här inlägget om vår hall och bristen på ordning. Hallen ser likadan ut idag som när jag skrev inlägget. Jag har kommit fram till att det stora problemet med vår hall och ordningen i den är antalet skor. Jag kunde inte hålla mig så jag räknade antalet skor och kom fram till att vår familj har 42 stycken par framme. Sen räknade jag mina och kom fram till att jag hade fem stycken, vår dotter hade tio stycken och vår lille son hade inga. Det skulle betyda att min fru har 27 stycken par skor i hallen. Detta blev det en låt om och titeln är naturligtvis "42 shoes". Hur många skor har ni i hallen? Vinner jag? Har jag flest?

torsdag 23 september 2010

Coffee break

På jobbet dricker jag runt sju koppar kaffe på en dag. Om det är mycket möten så kan jag nog komma upp i tio om jag kämpar lite. Nu när jag är pappaledig har jag ibland kommit på mig själv lagom till middagen att det inte blivit en enda liten kopp. Kafferasterna lyser med sin frånvaro nuförtiden. Och det gav igår kväll upphov till den här lite fånigt monotona men kanske lite roliga melodin. Den behöver några verser och lite fix men en låt om kaffe måste jag bara få visa fortast möjligt. Vill också stolt berätta att den kom till på samma sätt som när Tobias skriver. Att ordet, eller tanken, "Coffee break" kom först och sen musiken.

onsdag 15 september 2010

Råd och tips från mannen bakom Årets låt

Jag tycker det är intressant att försöka förstå hur etablerade låtskrivare jobbar. Finns det något mönster, hur skapas bra musik, finns det något som alla gör, är det något som ingen gör? Mats Westling gav sina fina råd för några veckor sedan. Nu har jag fått ytterligare en fantastisk beskrivning om hur det kan gå till. Denna gång från Tobias Gustavsson, som 2008 skrev Årets låt, EMD's stora hit "Jennie let me love you". Så här berättar Tobias:

Jag har lite olika tillvägagångssätt beroende på om det är jag själv eller en tilltänkt artist jag ska skriva till. Om jag t.ex skriver till mitt band (Straight Frank) så brukar jag börja med ngn typ av "line" som får sätta prägel på vart åt låten ska, ett ex är låten "Good looking corpse" på våran kommande platta, den titeln eller "linen" hade jag ruvat på ett tag och jag hade en idé om att försöka skriva en låt om en seriemördare sett ur ett komiskt perspektiv (hur han har en massa lik i garderoben som han tar fram varje morgon & sminkar, tvättar, bjuder på te osv hahahahaha...) När jag hade historien klar så kom liksom ackorden naturligt. 

Om jag däremot skriver till en artist så brukar jag researcha lite, vilket typ av språk, stil, låt skulle funka? Jag brukar även här börja med att försöka hitta en titel som känns cool & passande, ex; jag skrev en låt på EMD´s förra platta som heter "Youngblood" den titeln kom till när jag vid ett tillfälle satt och snackade med Danny och han berättade på ett skönt naivt sätt hur han & hans polare "lever" i nuet utan ngn som helst tanke på morgondan. 



Till skillnad från när jag skriver till mej själv så tänker jag mycket på att låten ska passa artistens klientel (skulle inte funka så bra med en "Good looking corpse" titel på Amy Diamonds nya platta. 

För att sammanfatta lite; Jag försöker alltid hitta en story innan jag börjar sätta mej med guran/piano för att komponera melodi, har man en story så är det mycket lättare att komma in i rätt "mode". Hoppas jag gett dej ngn typ av insyn i hur jag brukar skriva??? 
//Tobbe 

Det som Mats och Tobbe verkar ha gemensamt är att det finns ett väldigt tydligt arbete innan de börjar komponera. Ingen sätter sig med gitarren och bara börjar. Mats tipsade mig om att börja med att skriva små berättelser, helt fritt och därefter sätta mig med gitarren. Tobbe beskriver samma förarbete med att hitta en stark grundidé och en "line". Det kan förvåna mig lite samtidigt som när jag nu hör hur de beskriver processen så är det självklart att det måste finnas någon stark tanke innan. Som nybörjare har jag nog i för hög utsträckning trott att musik och text bara ska komma till mig, när jag hänger på mig gitarren.

Tack Tobias för att du ville berätta.