torsdag 18 november 2010

Minuter

Kl. 09.30 skulle jag vara ute på Sveriges Radios stora hus ute på Hisingen i Göteborg. Sköna programledaren Hasse Andersson och jag hade pratat om det på telefon i förra veckan. För säkerhetsskull skickade jag ett mail igår kväll och berättade att jag såg fram emot att få vara med och att jag kommer kl. 09.15 som vi ju bestämt på telefon. En god kvart innan allt ska börja.

Morgonen rullade på och vi byter blöjor, äter frukost, ritar, tar fram tågbanan och klockan 08.45 så satte jag mig i bilen. Lämningen tog min fina fru hand om idag. Precis när jag kört runt hörnet så ringer telefonen. Det är Hasse. - Fredrik, jag såg ditt mail nu. Men vi måste ändra, du måste vara här kl. 09.00. Det är en annan grej vi kör 09.30 så du får snabba dig på nu! Från att vara relativt lugn och känna att jag hade koll på läget så ändras allt. 15 minuter ut till Hisingen i rusningstrafik är tufft. På de 15 minuterna hann jag twittra kort om ändringen och göra en statusuppdatering på facebook. Ringde mina föräldrar och sms:ade svärföräldrarna. Och så var jag framme någon minut i nio. Programmet skulle tydligen börja 09.07 (efter Nyheterna).

Jag sprang in och möttes av Hasse som förklarade att studion som vi skulle använda var sönder. Men shit vilken cool cat han var. Vilken rutin. Han skrattade och skojade och sa "häng med här nu, vi springer bort till en annan studio". När vi sprang i ringlande trappor och långa korridorer hann han fråga om jag ville ha kaffe, vart jag bodde, om min fru hette Malin, hur många barn det var, vad de hette och vilka artister jag gillade. Allt med ett leende på läpparna. Och jag insåg att det var bara att slappna av och hänga med.

När vi slutligen kom in i den nya studion var kl. 09.04, tre minuter till sändningsstart alltså. Då säger Hasse att det inte finns några mickar att micka upp gitarr och sång med. Men det går nog bra om vi tar det här headsetet och lägger här framför gitarren, tror du inte det Fredrik, säger han med den gladaste stämman hittills. Det blir ju inget reverb eller nåt men det löser sig nog, fortsätter han. Två minuter till sändning nu. Jag kan ju inte annat än att skratta och fortsätta slappna av.

Hasse har i vårt telefonsamtal för en vecka sedan sagt att jag ska ta med mig en låt på skiva och så kan jag spela en live. Perfekt, fantastiskt och helt otroligt att få den inspelade versionen spelad i radio. Jag ger honom skivan, en (1!?) minut till sändning nu. Han testar skivan. Den funkar inte! Suck. När ska det ta slut det här? Grrr. Hasse tar upp telefonen och ringer ett samtal till någon som kanske kan fixa. Så när vinjetten går igång kl. 09.07 står han med telefonen vid örat och precis när han börjar prata lägger han på. Skit, hinner jag tänka. Nu blir det ingen inspelad version uppspelad i radio.

Efter att Hasse kort presenterat vad som ska hända i programmet så kör han igång en låt. Sen springer han ut ur studion och kommer tillbaks strax innan låten är slut (jag sitter med andra ord själv i studion när Sheryl Crow sjunger "All I wanna do is have some fun..."). Hasse byter skivspelare och nu funkar den. Pang. Härligt! Hasse hinner säga till mig att det är lugnt, det är skoj när det är så här, det löser sig alltid och nu kör vi. Sen börjar han. Och jag pustar ut när sändningen ska börja. När den ska börja. Lite omvänt men väldigt roligt. Så här lät de följande minuterna.

Hellobrother P4 by hellobrother

1 kommentar:

  1. Åh herregud, vilken pärs. Det roliga är att det märks inte under intevjun. Och att låten är mickad med två headsets är ju helt underbart komiskt. Det låter ju bra ändå.

    SvaraRadera